Skriva efter som nutid
För att akademiska texter bör vara lättlästa och lätta att hitta i följer de oftast en förutbestämd struktur. Denna struktur förmå skilja sig något åt beroende vid vilket tema du skriver inom, dock syftar mot samma mål: att utföra det enkel för läsaren att hitta i texten. Strukturens roll i detta är för att vara själva stommen liksom håller tillsammans de olika delarna. Oavsett hur sofistikerad din skrivelse är måste de olika delarna inom texten förhålla sig mot varandra på grund av att läsaren ska behärska följa ditt resonemang. varenda del besitter därtill enstaka särskild funktion. Det existerar genom hur du bygger upp dem olika delarna du skapar ett sammanhang.
I den på denna plats delen från Skrivguiden får du råd om vilka övergripande delar som bör finnas tillsammans i uppsatser och rapporter. Du får också enstaka beskrivning från vilken funktion de olika delarna besitter. Vill ni läsa mer om hur du skapar språklig struktur på kapitel-, styckes- samt meningsnivå, titta Skapa sammanhang.
Beroende på hur omfattande ditt arbete existerar och vilken utbildningsnivå ni befinner
Skrivtipsdags. Idag blir det berättarperspektiv. Vad bör man välja? Sist tog jag upp det på denna plats med tempus. Tempusvalet samt vilket perspektiv man väljer att informera ur tycker jag hänger ihop.
Men innan dess tänker jag vandra igenom dem tre vanligaste perspektiven: tredjeplats person, jag och allvetande.
Tredje-person-perspektivet utgår ifrån hon alternativt han, samt hen förstås. Det innebär att man befinner sig i huvudet på sin karaktär, samt utifrån dennes perspektiv återger man vilket som sker, hur denna person känner och upplever sin omvärld.
Det kan hända att man byter mellan olika karaktärer och då är detta viktigt för att man gjort ett tredje-persons-perspektiv som existerar tydligt inom sin berättarröst så för att läsaren märker skillnad inom vem såsom nu står för berättandet. Lite klurigt, men fullt görbart. Dock ska ni tänka vid att ej hoppa till mycket mellan karaktärerna, på grund av det förmå hända för att läsaren får svårt för att skilja perspektiven åt. ifall de för tillfället då ej är otroligt tydliga.
Jag-perspektivet även kallat först
När jag håller författarkurser får jag ofta frågor kring val från tempus samt om detta är förbättrad att nedteckna i nutid/ presens alternativt dåtid/ preteritum. De flesta föreställer sig spontant för att presens förstärker närvaron (det ligger enstaka viss sanning i detta och oss återkommer mot detta), dock en hel bok skriven i presens uppfattas ungefär likadant likt en skriven i preteritum.
Psykologiskt sett agerar det alltså inte någon större roll för läsarens inlevelse samt om man frågar läsare om dem minns vilket tempus enstaka favoritbok besitter, brukar dem sällan anlända ihåg detta. Samma sak brukar gälla om man funderar ovan vilket såsom är bäst av jag-perspekiv och han/hon-perspektiv; för läsaren är detta oftast riktig oväsentligt.
Mitt råd till studenter som går en skrivarkurs brukar artikel att notera i den tidsform var man får mer flöde. Presensromaner blir allt vanligare men preteritum är kvar vanligast. detta du däremot kan behöva fundera ovan är vilket som sker på berättarteknisk nivå då du väljer mellan nutid och
Svenskans olika tempus kan inom princip hänföras till numeriskt värde tidsplan, nämligen nutid samt förfluten tidsperiod. Om tidsplanet är nutid är detta naturligt för att växla mellan presens (närvarande tid), perfekt (förfluten tidsperiod i förhållande till nu) och futurum (framtid). Exempel: Lisa äter middag (presens); Pelle har redan ätit middag (perfekt); Ulla ska snart äta middag (futurum).
När tidsplanet existerar förfluten tidsperiod kan man växla mellan preteritum (fixerad dåtid), pluskvamperfekt (förfluten period i förhållande till då) och futurum preteritum (framtid i förhållande till då). Exempel: Lisa åt kvällsmål med Pelle i går (preteritum); Ulla hade just ätit kvällsmål när Lisa kom (pluskvamperfekt); Pelle skulle just äta middag då Ulla kom (futurum preteritum).
Tempus vid omväg anföring
Indirekt anföring innebär för att ett yttrande eller ett tanke ej citeras direkt utan refereras i form eller gestalt av ett att-sats alternativt en frågebisats, alltså Lisa säger för att hon existerar glad i stället till Lisa säge